Thomas Wihlman, kulturjournalist

Nulla dies sine linea...

En skapelseberättelse



Max Martins era som musikskapare är på väg att ta slut, skriver Sara Martinsson i DN. Beviset för detta är att på flera år har han inte skapat några nya storhits, med undantaget som bekräftar regeln, en mindre hit 2020. Kanske är det någon form av skrivkramp, vad vet jag. Vi som skapar texter som vi tänker en publik ska ta till sig, som denne skribent, vi kan också drabbas av skrivkramp, eller som det numera heter på svenska, writer´s block.

Under en längre tid, ja, ungefär sedan 1994, har jag funderat över detta, skapandets essens. Men själv aldrig oroat mig för skrivkramp. För jag vet att jag har något i mitt inre jag vill säga något och jag vet att det kommer att hamras tangenter som blir till ord som någon läser, likaväl som låtskrivaren formar toner, ackord och texter.

Tankarna om skapandets process har jag haft tidigare och det kom åter för mig när jag i juni 2020 lyssnade på en påkostad, livestreamad konsert med Mikael Rickfors. Ett coronasubstitut för det som vi alla egentligen längtar efter.

Men, åter till Max Martin. Två teser kan läggas fram – den första, det går upp och ner med kreativiteten över tiden, den andra, publiken ändrar sig, likaså över tiden.

Max_Martin

Max Martin. Foto: Näringsdepartementet / CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)

I en bemärkelse har Martinsson rätt. Rena fakta talar för att många låtskrivare slutar nå topplistorna när de huserat där ett antal år. När åstadkom Stevie Wonder senast något som gav ett stort publikt avtryck? Paul McCartney? Lloyd och Webber? Rolling Stones?

Jag ställde också frågan till mig själv, vilka monsterhits har Bob Dylan skapat det senaste decenniet? Men ingen regel utan undantag, i skrivande stund levererar Dylan ett kritikerrosat album med hög vitalitet, för första gången på länge. Beror detta på att han helt plötsligt är i samklang med kritiker och fans? Nej, jag tror det beror på att han överraskar, han vågar och nu liksom tidigare förnyar han sig. Till exempel en 17 minuter lång låt, som aldrig skulle ha passat in på 60-talets Topp 40-2 minuter och 25-sekunders-format. Distinkt Dylan, men ändå igenkännbart.

Kanske är det dessutom en ny publik Dylan når, kanske är det så att hans trogna publik är tolerant mot nya påfund, det får framtiden utvisa.

Jag skulle, trots undantaget Dylan, kunna fortsätta att räkna upp bevis till stöd för Martinssons tes, att även de stora namnen tystnar.

Men likt en Palmeutredning dyker det ständigt upp nya indicier som pekar på motsatsen. Ta denne Rickfors, som nämndes i inledningen. Låt oss skärskåda vad han åstadkommit.

Rickfors själv, är återhållsam.
- Ja, jag fick en hit i början och sen efter ett antal år en ny och lite större, Jag ska Köpa Vingar för pengarna, konstaterar han.

Så är det så klart inte, menar jag. Det har hos Rickfors funnits en aldrig sinande ådra av skaparkraft. En artist och låtskrivare som är trogen sin egen inre skaparkraft, inte nödvändigtvis tillrättalagt för publiken. Äkthet är ett annat ord. Gäller även den egensinnige Dylan. Ibland hatar jag honom, ibland älskar jag honom.

Mauro Scocco ger i DN uttryck för en lite annan syn.
– Alla artister har en gyllene period när man är i fas med sin publik och allt klickar, säger Scocco. Så var det i många år för Ratata. Men sedan känner man bara att något händer och att publiken har gått vidare, svarar han.

Jag ger mig inte när det gäller Rickfors. Och jag tröttar läsaren med lite musikhistoria. Som tioåring Mickes skiffelgroup. Låtar med popgruppen Bamboo. Hits med The Hollies 1972-1973 och album där Rickfors skrivit det mesta. Sedan soulplattor och så 1987 en ny hit med Stormen river öppet hav, tillsammans med Susanne Alfvegren. Så kommer monsterhiten Vingar 1988. Grymlings, älskade Grymlings med vackra Där Gullvivan blommar och Mitt bästa för dig. Det fortsätter.

Och ny comeback. Och eurovisionsschlager. Helt plötsligt, 2019, en riktig pärla, Look for me angel.

Mikael_Rickfors_EM1B4247_(35355718980)

Mikael Rickfors. Foto: Bengt Nyman CC BY (https://creativecommons.org/licenses/by/2.0)

När en del artister söker sig inåt, händer det sålunda saker. Rickfors, han sitter i en liten by, vid atlantkusten på Long Island och får en idé. Han far till en liten, karg irländsk ö, vars invånarantal ökar från 200 till 201. Vi får underbart vackra Away again. När Rickfors vill skriva låtar sätter han sig inte i ett stort musikkollektiv. Han söker det som ger en inre inspiration. Så nu blir det kanske lite mindre blues och rock, mer irländska klanger (Look for me angel, har drag av det), lite country. Reason Way, ännu en irlandsinspirerad låt, därför att det är där han är för stunden, inte bara rent fysiskt utan mentalt.

Slutsatsen: Allt mer melodiskt, lite sorgset, når in innerst i själen. Livserfarenhet.

Kanske är det i detta vi finner essensen. Att kunna beröra med musik. Att inte blåsa upp sig till ett stort ego utan att låta musiken tala till oss. Och att våga gå in i sitt inre. Eller som Georg Riedel uttrycker det i DN: Ensamheten bor nära granne med kreativiteten.

För all del, man kan behöva ett bollplank, en partner. Leiber och Stoller. Björn och Benny. Men hur många är dom? Kanske en för tonsättandet, en för orden. Men hur många konstnärer behövdes det för att skapa Mona Lisa? En. Hur många tonsättare behövdes det för att skapa Das Lied von der Erde. Rätt svar: en (Mahler).

Jag tror att vi i detta hittar det bestående. När du ska skriva en melodifestivalslåt eller något annat lika revolutionerande (jodå, ironi) behövs det åtta låtskrivare varav hälften måste vara kvinnor (detta är inte längre ironi). Och vi får låtskrivarutbildningar, företag som tjänar pengar på kurser i låtskrivande… Gymnasieutbildningar. Legitimerad låtskrivare. Ju fler kockar…

Även bland yngre artister hittar vi artister och låtskrivare som har trygghet i att lita på sig själva. Finlandssvenska Frida Andersson, med fina melodiska visor och samarbete med Bosse Sundström, säger till mig: Jag har hyrt en liten lokal och där sitter jag ensam och jobbar under dagen och provar mig fram. Påminner mig lite om de hårt disciplinerade författaren, som bara ska sitta vid skrivmaskinen (ja, faktiskt, men oftast datorn förstås) ett antal timmar varje dag. Typ Jan Guillou.

Likaså finlandssvenska Mikaela Finne (Sveriges countrydottning, nej det är inte Jill Johnson om ni tror det) berättar om sina skrivböcker: Jag har massvis med anteckningar hemma, textidéer som jag fått. Och ibland får en ny låt ta in en textrad som var tänkt för en annan låt, eftersom den inte riktigt funkade i det sammanhanget.

Låt gå för teamwork, jag är för det, men jag är inte så mycket för fabriksarbete när det gäller skapande. För mig räcker det med att Rickfors sätter sig på en ö, där stormen river öppet hav, och att Dylan söker sig till sin inre själ och speglar andra människans oro.

Vart Scocco söker sig vet jag inte, men det blir nog bra det med. Själv säger han:
- Jag skriver om samma tre, fyra grejer som jag skrev om när jag var 17. Men man måste också addera något mer, antingen något musikaliskt eller ett mognare språk, någon annan krydda.

Riedel, han, han är noga. Varje ton måste vägas på guldvåg, säger han. En felplacerad ton kan rasa hela bygget.

Vem avgör vad som är en felplacerad ton i kollektivet? Men också: vem i kollektivet vågar bryta mot mallen, det som förväntas vara en vinnare? Kanske är det därför så få av de riktigt stora namnen ger sig in i korrekthetens musikvärld. De vill inte vara musikaliskt korrekta, de vill vara sig själva, de vill förmedla något alldeles eget, som för all del också kan vara universellt.

För artisttyper och låtskrivartyper som Rickfors, Scocco, Dylan, kanske Lundell, är det alltid lite upp och ner, över tid. Men man har skapat sig en trygghet i sin förmåga och man har förmåga att hitta något innerst i själen. Någon gång är man alltid i samklang med publiken, men kanske inte samma publik.

Med andra ord: det finns ingen enkel tes, en enkel formula att gå efter. Litteraturskrivarkurser och låtskrivarkurser skapar varken någon Strindberg eller Dylan. Man får leta i sitt inre, helt enkelt. Och man får pröva och pröva, ton för ton, som Riedel. Något enkelt, självklart svar på frågan om hur kreativiteten går upp och ner eller hur den förhåller sig till publiken, finns inte. Men att ta sig inåt i stället för att försöka följa med i den för tillfället rådande smaken, det tror jag leder till ett mer bestående skapande, indicierna finns.

Och kommer den maskinartade produktionen att bli bestående? Tror inte det. Beethoven och Dylan håller än. Bye, bye Max Martin. Men med lagom förnyelse kanske vi också får se nya Maxhits, även om de blir hits i miniformat. Om han och hans låtskrivarkollegor vågar gå utanför fabriken och starta eget. Förhoppningsvis utan bidrag från Staten och Almi.

Thomas Wihlman (Opulens, 19 augusti 2020)